Man hade hoppats slippa göra jämförelsen, och den första tanken är faktiskt ”men, det låter ju inte alls som Leonard”. Men vid det laget har vi hunnit 25 sekunder in i hans första akustiska ballad, och så lång tid var vad han behövde för att hitta till pappas tonfall. Tyvärr.
För att försöka mäta sig med sin mäktige fader i hela uttrycket, såväl låtstruktur, poesi, tilltal och röst – till slut sjunger han helt skamlöst till och med om att ta Manhattan och diverse andra städer – är förstås att klättra ut på en tunn gren. Och även om sonen inte faller långt från trädet blir fallet desto tyngre när han inte förmår matcha sin far i någotdera, och när det enda avsteget är någon käck refräng som inte ens når Jason Mraz-nivå är det riktigt illa.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
