David Sandström har aldrig backat för pretentioner, men när han tar sig för att skildra sin generation via referenser till Houellebecq, Plath, Brodsky och John Zorn slår han alla rekord. Särskilt som en man med hans meriter till stora delar väljer att göra det med digitala medel. Men om någon ska ro ett sådant projekt i land är det just David Sandström, och enbart något gitarrundantag utmärker sig mindre positivt.
Så länge han rör sig – anmärkningsvärt ledigt dessutom – i samma marker som David Sylvian, Laurie Anderson och Bowie på arty humör är det inget annat än strålande. När David Sandström med varm och lätt lakonisk stämma sjunger att han har problem finns det alltså anledning att säga emot, åtminstone på det musikaliska planet.
Ursprungligen publicerad i Nöjesguiden
